Ett samtal i några minuter på stående fot fick mig att bli lite nedstämd. En vän mår dåligt och då mår jag dåligt. Önskar att jag kunde älska alla så att de känner det och mår bättre. Men ibland känner jag mig bara avdomnad av allt “dåligtmående” som finns… och alla kvinnor som blir misshandlade av sina män… och alla gatubarn som sover ute hungriga… och alla som inte blir godkända på matteprovet… Hjärtat blir liksom uppsvällt av all kärlek som behöver ut. Bara det inte brister!!!
Tittade på Batman begins igår. Den va bättre än jag trodde den skulle va, även om den kanske inte va så överjordiskt bra som Lillebror menar. En replik att komma ihåg: ”Why do we fall? -To learn how to raise again!”
