en kram till världen

Ett samtal i några minuter på stående fot fick mig att bli lite nedstämd. En vän mår dåligt och då mår jag dåligt. Önskar att jag kunde älska alla så att de känner det och mår bättre. Men ibland känner jag mig bara avdomnad av allt ”dåligtmående” som finns… och alla kvinnor som blir misshandlade av sina män… och alla gatubarn som sover ute hungriga… och alla som inte blir godkända på matteprovet… Hjärtat blir liksom uppsvällt av all kärlek som behöver ut. Bara det inte brister!!!

Tittade på Batman begins igår. Den va bättre än jag trodde den skulle va, även om den kanske inte va så överjordiskt bra som Lillebror menar. En replik att komma ihåg: ”Why do we fall? -To learn how to raise again!”

På glid

Det känns som om jag, mer eller mindre ofrivilligt, glider mot bloggläsningsvärlden. Har inte läst så mycket bloggar förut, men har lagt märke till att jag liksom bara snubblar in på en blogg här, och en där. Och sen är man som lite fast; ska bara kolla va den skriver idag… Än så länge vet jag inte riktigt vilka bloggar jag kommer att läsa på sikt, men det lär visa sig (och jag lär återkomma om det). Det är ganska kul faktiskt

En helt annan grej: Jag släpper på en princip!! Jag har ibland lite fööör bestämd uppfattning om hur jag ska göra saker och ting, och då är det lite svårt att ändra på det. Till exempel: jag tycker att man ska gå eller cykla till träningen. Det känns liksom fel att ta bilen till en fysisk aktivitet eftersom det är så passivt. Men nu har jag bestämt mig för att släppa på denna princip. För det första är min cykel inte här, den står ju på en station och väntar på att jag ska komma med bussen och cykla med den till jobbet. För det andra så tar det tid att gå. Inte jättelång tid, men ändå så att träningsprocessen blir minst en halvtimme längre, vilket för mig blir ytterligare ett hinder att ta sig förbi när det är träningsdags. Alltså: jag kommer hädanefter att tillåta mig själv att köra bil till träningen!!

Ha en skön lördag!

Precis!!

”det är ju liksom inte meningen att vi ska lämna tillbaka livet oanvänt vid utgången” från en kommentar i den här bloggen

Nä, just det… Lev på! Våga och vinn! Och även om man förlorar ibland så är det värt det

Mer poesi åt folket

Varje år kring nyårstid har jag en smärre livskris. Vad hände med förra året? Använde jag tiden till något nyttigt och gott, eller gled den bara mig ur händerna? Och året vi än så länge bara precis har naggat i kanten…? Vad kommer? Vad kommer jag att skratta åt? Vad kommer att göra mig pirrande lycklig? Vad kommer att få mina tårar att rinna?

När jag fastnar i sånna här tankar blir jag frustrerad och rastlös. Måste göra nått… NU!! I fredags kväll resulterade det i att jag möblerade om vardagsrummet. Inte en enda pinal är kvar på samma plats som förut, förutom fönsterkarmspyntet (som jag egentligen vill byta). Det sista som skulle göras var att ställa tillbaka alla böckerna i bokhyllorna igen.

Att hantera böcker kan vara ett mycket långsamt jobb eftersom jag har en viss tendens att fastna, måste bara bläddra lite här… och lite där… Slutligen var jag i princip klar, hade bara de sista böckerna kvar, de som står längst ner till höger, diktböckerna. Då fastnade jag på riktigt. Så pass att jag gick och satte mig i soffan, med en bok full av kärleksdikter (!).

Och nu kan jag inte låta bli att ”läsa” två av dem för er. Egentligen handlar de inte om kärlek alls, utan snarare om baksidan av kärleken. Platsen för tårarna, besvikelsen och sorgen. Platsen där man dör en smula. Platsen man måste gå till när det är dags att börja om, om man orkar…

Jag ska samla alla dina likgiltigheter:

Till den sista – allra minsta.

Jag ska tänka att jag inte ska tänka på dig.

Hela tiden ska jag tänka på det.

.

Jag ska inte fråga: Är det avsikt eller slump

som spärrar vägen mellan våra liv.

Jag ska vänta för att säga: Jag ska inte vänta.

Hela tiden ska jag vänta på det.

.

Jag ska förhärda mitt hjärta

mot tillfälliga stunder av ömhet.

Jag ska hoppas att jag aldrig mer

ska hoppas på något.

.

och inte längre räkna regndropparna

som i blindo immar för höstens fönster

när jag tänker att jag inte tänker på dig.

När jag hela tiden tänker på det.

Vizma Belsevica

Regnar gör det alltid.

Ibland våldsamt. Ibland duggande,

nästan omärkligt.

Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss

som våta terrier.

Eller försynt, så att ingen märker

att vi gråtit.

Men regnar gör det alltid.

Hur högt når gråtpelaren i dig?

Till naveln? Brösten? Strupen?

Du behöver inte klä av dig och visa.

Vi läser det i varandras ögon

som på gradskivor.

Måste nog sägas, kan man säga:

Älskade,

till imorgon torkar dina fingervantar.

Werner Aspenström

Den sista raden är helt fantastisk! Vantarna torkar och det blir bra igen…

Wästberg, Per; Kärleksdikter, i urval; Albert Bonniers Förlag och respektive upphovsman, 1995.

2012

Sorgen i hjärtat syns inte utanpå. Den ligger mörkret, som ett dovt monotont åskmuller. Din sorg är inte min, min är inte din. Vi ser den inte hos varandra, försöker dölja den för omvärlden. Likt järnstövlar gör den stegen tunga, livsdansen går långsamt.

Men där strax bredvid sorgen i hjärtat ligger förnöjsamhetens stilla glädje. Den djupa tacksamheten över de små små livsdetaljerna som trots allt får mig att rikta blicken mot horisonten. Hoppets veka blomstjälk växer där, i förnöjsamhetens näring.

Och jag går. In i ett nytt år i visshet om att det kommer att ge mig mycket gott. Jag tar emot det ur Guds hand.

Jag fick en bibelvers från en vän, och jag räcker den vidare till dig: Han fick lägga av sin fångdräkt och ständigt äta vid kungens bord så länge han levde. Ett fast underhåll fick han från kungen, visst för varje dag, så länge han levde. (2 Kungaboken 25:29-30)

Guillous halsduk

I januari började jag sticka en halsduk. Först blev den för kort, så då tog jag upp avmaskningen och stickade lite till. Nu när den är klar så blir den plötsligt längre och längre och längre och längre. Stickat är töjbart… men den är skön

Har läst Ordets makt och vanmakt – mitt skrivnade liv av Jan Guillou (och nästan lärt mig stava hans efternamn). På något sätt är den intressant, hans karriär är ju ganska anmärkningsvärd och innehåller det mesta från drömmar om att skriva en fransk roman till fängelsevistelse, men samtidigt ganska tråkig och seg. Tycker jag. Det känns ändå bra att ha kommit igenom boken.

De bestående tankarna efter att jag läst är frågan: kan man egentligen över huvud taget lita på vad som skrivs i tidningar, sägs på radio och visas på TV? Jorunalisten styr ju helt och hållet vad han/hon vill att vi som nyhetskonsumenter ska få reda på och genom sina vinklingar kan de också bestämma vad vi ska tycka och tänka. Vi får aldrig ta del av hela sanningen bara den del som någon valt att lyfta fram. Jag blev plötsligt lite skeptisk…

Guillou, Jan; Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv; Pocketförlaget, 2010/Piratförlaget 2009.

Lucados besvikelse

Kom ihåg att besvikelse botas med omvandlade förväntningar.

Läste meningen igår, och var tvungen att läsa den igen idag. Fastnade för den, älskar den – och hatar den… För den är ju sann och riktig. När jag blir besviken så handlar det oftast om att jag förväntat mig något, hoppats på något, men sen blev verkligheten annorlunda. Och då behöver jag ”omvandla mina förväntningar” så att verkligheten blir hanterbar och uthärdlig igen.

Men å andra sidan… När jag ser mina förhoppningar och förväntningar rinna bort med det svarta regnet som öser ner utanför fönstret så vill jag ju, innerst inne, jaga efter dem och få fatt på dem igen. Jag vill klamra mig fast vid dem och låtsas som att det är möjligt att de ska vända och rinna tillbaka till mig. När hjärtat blöder känns det inte som ett alternativ att samla sig och skriva om sina förväntningar.

Men i slutändan är det väl ändå det som händer…

Lucado, Max; Alla dagar nära – Goda tankar för varje dag; Libris förlag, 2005; Originalets titel Grace for the moment.

Konsten att vara invandrare

Jag läser just nu en distanskurs i ‘svenska som andraspråk’ vid Umeå universitet. Bland kurslitteratuern har jag hittat en riktig pärla. Andrzej Olkiewicz kommer från Polen men har bott dels i Sverige, men också på andra ställen runt om i världen. Han har skrivit en bok om konsten att vara invandrare. Mycket av det han skriver är riktigt intressant, men det var inte förrän i slutet av boken där han skriver om att komma tillbaka till sitt ursprungsland som jag liksom kände i hjärtat hur bra det var. Jag kände helt enkelt igen mig…

Några citat om att komma tillbaka:

”Återkomsten är ingen repris, man återvänder inte till det man en gång lämnade. (författaren citerar Käbi Laretei) Återvändandet är en omvänd emigration. I båda fallen ligger ens erfarenheter utanför de referensramar som omgivningen har, först i det nya landet, sedan efter återkomsten – i det gamla landet.” (s 150)

”Det slutliga målet måste vara att knyta ihop det förgångna med nuet.” (s 162)

”Existensen är som en flod – när den stöter på hinder börjar den genast söka sig andra vägar och rinner fram där den kan, och finner ofta nya utlopp i en riktning som den aldrig hade drömt om!” (författaren citerar Witold Gombrowicz) (s 165)

Men det här citatet är också bra:

”Kulturer och människor som möts har alltid påverkat varandra. Det är en ständigt pågående process som driver mänskligheten framåt. Man kan inte stoppa förändringen. Vi förändras antingen vi vill det eller inte. Det finns knappast något folk eller någon nation som inte har bytt språk, religion eller etnisk sammansättning inte bara en utan flera gånger under historiens gång.” (s 115)

 

Olkiewicz, Andrzej; Konsten att vara invandrare; Genista Förlag, Stockholm, 2008.

Varför ska jag tro på Gud?

Vid sidan av lite annat som jag läser nu läser jag också Timoty Kellers Varför ska jag tro på Gud?. En apologetisk bok som tar sig an de frågor om Gud och invändningar mot tron som människor bär på.

Jag har bara kommit en tredjedel in i boken och idag läste jag ur kapitlet: ”Kristen tro är en tvångströja”. Där tas det upp bland annat upp att kärlek faktiskt är både befriande och besgränsande. Jag fastnade för ett citat från C S Lewis.

Älska något, så kommer ditt hjärta säkert att kramas samman och kanske krossas. Om du vill vara säker på att ha hjärtat oskadat, får du inte ge det till någon, inte ens till ett djur. Linda omsorgsfullt in det i fritidsintressen och små lyxsaker, undvik att bli engagerad, lås in det i själviskhetens skrin eller kista. Men i det skrinet – säkert, mörkt, stillastående, unket – förändras det. Det krossas inte. Det blir okrossbart, outgrundligt, oförbätterligt. Alternativet till lidande, eller åtminstone till risken för lidande är fördömelse. (s 67)

Keller, Timoty; Varför ska jag tro på Gud?; CredoAkademin 2011, originalets titel: The Reason for God.

Sover inte, vilar bara…

Snart, mina vänner, kommer det inlägg om vad jag läser och har läst.

Leif G W Persson, Out of Africa, om ett trolskt öland och traficking på Filipinerna… det kommer det att handla om.

Ha tålamod